I år firar Kompis Assistans 30 år som assistansanordnare. Det är ett jubileum som väcker både stolthet och oro. Stolthet över vad vi har åstadkommit tillsammans med våra medlemmar. Oro över vart utvecklingen är på väg.
När den personliga assistansen infördes i början av 1990-talet var det en rättighetsreform som förändrade livet för tusentals människor. Människor som tidigare varit hänvisade till institutioner eller anhörigas välvilja fick plötsligt möjlighet att själva styra över sin vardag. Det var ett paradigmskifte – från vård till självbestämmande.
Kompis Assistans är en ekonomisk förening som varit med från början. Under tre decennier har vi arbetat med och för personer med omfattande funktionsnedsättningar. Våra medlemmar är också våra uppdragsgivare. Vi har inget vinstintresse och inga ägare som plockar ut pengar. Våra resurser går tillbaka till verksamheten – till att säkra kvalitet, arbetsvillkor och trygghet för dem vi finns till för.
Tyvärr har verkligheten kring den personliga assistansen förändrats dramatiskt sedan starten. Från att ha varit en stark och stolt frihetsreform har assistansen kommit att bli ett område präglat av nedskärningar, rättsosäkerhet och växande misstro. Starka krafter har drivit på för att omvandla ett rättighetsområde till en marknad – där vinster prioriteras före människors behov.
Visst har det förekommit oegentligheter i branschen. Men att dra alla över en kam slår hårdast mot dem som är mest beroende av en fungerande assistans – och mot seriösa aktörer som vill göra rätt. Vi anser att det måste bli en tydligare åtskillnad mellan ideellt drivna, icke-vinstutdelande organisationer och de bolag som är med enbart för att tjäna pengar. Staten har ett ansvar att ställa krav – men också att ge förutsättningar för dem som gör rätt att fortsätta sitt arbete.
Vi står nu vid ett vägskäl. Ska personlig assistans fortsätta vara ett verktyg för frihet och delaktighet – eller reduceras till en budgetpost bland andra? Efter 30 år i denna verksamhet är vårt svar tydligt: Vi måste tillbaka till reformens grundidé.
Människor med funktionsnedsättning har samma rätt som alla andra att leva ett liv i frihet. Att välja var man bor, vem man umgås med och hur dagen ska se ut. Personliga assistenter möjliggör varje dag det som assistansreformen lovade – ett självständigt liv. Deras arbete är oumbärligt och borde värderas därefter. Den personliga assistansen är inte ett särintresse. Det är ett uttryck för ett samhälles syn på människovärde.
Vi har varit med i 30 år. Och vi tänker fortsätta – med rak rygg och stark övertygelse. Men vi behöver att fler står upp för det vi tillsammans byggt. Det är dags att återupprätta den personliga assistansen som det den är: en rättighet, inte en affärsidé.
Maria Strömkvist
Ordförande Kompis Assistans